I hate goodbyes
Vid halv 1 hämtade jag upp Felicia för att åka upp till Tuffi en sista gång. Karlsby finns ju alltid kvar, och Affe och Jonna finns kvar...i alla fall ett tag till.
Allt kändes bra när vi åkte upp dit. Det kändes bra när vi gick in till häsarna i hagen. Det kändes hyfsat bra när dom nya ägarna kom ner till stallet för att hälsa på henne. Sen efter det kändes allt mindre och mindre bra. Jag och Felicia gillade inte dom nya ägarna. Vi tyckte hon(huvudägaren) var för hårdhänt mot henne. Det var nästan som om hon använde Tuffi som en slagpåse eller nått. Snäll mot henne var hon inte heller. Det kom nästan bara "mobbningsord" ur munnen på'na. Det enda positiva som vi hörde henne säga var "...men ett charmtroll är du i alla fall.".
Nej, både jag och Felicia fick ett dåligt första intryck av den nya ägaren. Och dessutom så hade hon med sig hela familjen. Hon kastade upp en av sina ungar på Tuffis rygg, trots att ungen skrek och visade att hon inte alls gillade det!
Den nya ägaren var inte alls som vi hade tänkt oss att hon skulle vara. Hon var storväxt, hårdhänt och lite...vad ska man säga..? Snobbig kanske inte är det rätta ordet. Allmänt irriterande kanske?
Dennis och Anette bjöd in familjen på fika, så jag och Felicia fick vara själva med Tuffi ett tag. Vi tog ut henne på en liten promenad med. Vi passade på att ta lite kort då med, som ni kanske kan få se nångång när vi orkar med att se på om själva.
Just då kändes det som om hon inte skulle åka, så det kändes hyfsat bra fortfarande. Var bara lite irriterad på den nya ägaren. Visst, Tuffi är ganska stark oså, men man behöver inte hålla ett tvångsgrepp om henne och slå på henne som om hon vore en slagpåse!
Det var först när vi kom tillbaka till stallet, och dom kom ut och öppnade hästtransporten som klumpen i bröstet började växa. Man hade ju hoppats att Anette hade ångrat sig och behållt henne(såklart). Men nej, det som vi inte ville skulle hända var påväg att hända!
Anette frågade om nån av oss ville lasta henne, men vi sa att det var lugnt. Det var bättre att hon gjorde det. Klumpen bara blev större och större när Tuffi, efter många om och men, gick in i transporten och dom stängde igen.
Innan Anette gick iväg med Tuffi var jag bara tvungen att fråga om hon tyckte att den nya ägaren verkade bra oså(hon kanske var bättre när dom fick prata över en fika, vad vet jag?). Hon sa att hon tyckte att hon verkade bra, att det kändes bra oså. Felicia sa att vi tyckte att hon(den nya ägaren) var lite för hårdhänt, men det hade inte anette märkt nått av.
Vi blev lite småsura på Anette för att hon inte pratade med oss först, om vad vi tyckte om den nya ägaren, eftersom det är vi som har ridit henne oså. Fast samtidigt så är det inte våran häst, så vi har egentligen ingenting att säga till om. Och det visste vi, därför sa vi inget mer.
När Tuffi stod inne i den stängda transporten höll Affe på att braka rakt igenom staketet. Han gnäggade jättemycket. Tuffi svarade honom innifrån transporten. Det var först då mina tårar försökte tränga fram. Det var hur sorgligt som helst. Affe är ju inte så dum så att han inte fattade att Tuffi skulle åka. Han var helt utom sig nästan jue..! Nej, det var hemskt att se honom så! Det var väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag lyckades, men i gengäld fick jag en otroligt stor klump i halsen. Jag kunde knappt andas. Anette stod inne i transporten hos Tuffi. Hon försökte också hålla tillbaka tårarna. Man kunde se i ögonen att hon var ledsen. :(
Jag och Felicia ville helst åka innan dom åkte iväg med henne. Vi ville inte åka efter transporten! Men vi han knappt sätta oss i bilen förren dom for iväg. Dom körde inte direkt sakta kan jag säga!
Vi hade stallt bilen uppe i backen, innan man åker ner till gården. Vi såg Anette och Dennis när dom kollade efter transporten. När den försvann utom synhåll såg vi hur Anette inte visste vart hon skulle ta vägen. Hon gick fram och tillbaka, med händerna för ansiktet ibland. Det var hemskt!
Bilfärden hem var inte den allra roligaste precis! När vi hade kommit ut på stora vägen, och åkt förbi Polly och dom, började jag tänka på vad Felicia och jag hade varit med om under dom här åren tillsammans med Tuffi. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Vi var så ledsna att vi fick lov att stanna bilen vid björkakorset och bara sitta gråta. Det behövde vi göra! Det är inte bra att hålla inne sådär. Man mår inte bra då! Det känns hundra gånger bättre när man fått gråta ut. Klumpen i bröstet är ju kvar, men den är så mycket mindre efter att man gråtit!
Vi satt säkert i nästan 20 minuter där och tänkte på allt. På hur Anette måste känna sig, på Affe och Jonna, på Tuffi, på hur roligt vi har haft, på ALLT! Det var hemskt! :'(
Vi kommer nog att åka upp nångång ibland till Affe och Jonna. Men vi kommer inte att åka upp lika ofta som vi gjort nu. Felicia har stallet istället för gymnastik på måndagarna så hon kommer kanske att åka upp dit då. Fast inte nu på måndag, trodde hon inte. Det känns som att vi vill vänta ett litet tag innan vi åker upp igen.
När vi lugnat ner oss fortsatte vi vår färd hemåt. Vi pratade om lite andra grejer, som t.ex. Melodifestivalen och Vänner. Det kändes ännu lite bättre då. Att prata om nått helt annat så att man inte tänker på det sorgliga lika mycket, är bra!
Nu tänker jag försöka att inte tänka så mycket på det här tråkiga. Den bästa medicinen är TV och något att knapra på. Kanske blir att se på Glee-avsnittet som jag missade i torsdags. :)
Ciao!
Ps. Bilderna som vi tog på Tuffi får ni se nångång när vi orkar med att lägga in dom. Just nu känns det som att jag inte ens kommer att orka med att kolla på dom... Ds.
Allt kändes bra när vi åkte upp dit. Det kändes bra när vi gick in till häsarna i hagen. Det kändes hyfsat bra när dom nya ägarna kom ner till stallet för att hälsa på henne. Sen efter det kändes allt mindre och mindre bra. Jag och Felicia gillade inte dom nya ägarna. Vi tyckte hon(huvudägaren) var för hårdhänt mot henne. Det var nästan som om hon använde Tuffi som en slagpåse eller nått. Snäll mot henne var hon inte heller. Det kom nästan bara "mobbningsord" ur munnen på'na. Det enda positiva som vi hörde henne säga var "...men ett charmtroll är du i alla fall.".
Nej, både jag och Felicia fick ett dåligt första intryck av den nya ägaren. Och dessutom så hade hon med sig hela familjen. Hon kastade upp en av sina ungar på Tuffis rygg, trots att ungen skrek och visade att hon inte alls gillade det!
Den nya ägaren var inte alls som vi hade tänkt oss att hon skulle vara. Hon var storväxt, hårdhänt och lite...vad ska man säga..? Snobbig kanske inte är det rätta ordet. Allmänt irriterande kanske?
Dennis och Anette bjöd in familjen på fika, så jag och Felicia fick vara själva med Tuffi ett tag. Vi tog ut henne på en liten promenad med. Vi passade på att ta lite kort då med, som ni kanske kan få se nångång när vi orkar med att se på om själva.
Just då kändes det som om hon inte skulle åka, så det kändes hyfsat bra fortfarande. Var bara lite irriterad på den nya ägaren. Visst, Tuffi är ganska stark oså, men man behöver inte hålla ett tvångsgrepp om henne och slå på henne som om hon vore en slagpåse!
Det var först när vi kom tillbaka till stallet, och dom kom ut och öppnade hästtransporten som klumpen i bröstet började växa. Man hade ju hoppats att Anette hade ångrat sig och behållt henne(såklart). Men nej, det som vi inte ville skulle hända var påväg att hända!
Anette frågade om nån av oss ville lasta henne, men vi sa att det var lugnt. Det var bättre att hon gjorde det. Klumpen bara blev större och större när Tuffi, efter många om och men, gick in i transporten och dom stängde igen.
Innan Anette gick iväg med Tuffi var jag bara tvungen att fråga om hon tyckte att den nya ägaren verkade bra oså(hon kanske var bättre när dom fick prata över en fika, vad vet jag?). Hon sa att hon tyckte att hon verkade bra, att det kändes bra oså. Felicia sa att vi tyckte att hon(den nya ägaren) var lite för hårdhänt, men det hade inte anette märkt nått av.
Vi blev lite småsura på Anette för att hon inte pratade med oss först, om vad vi tyckte om den nya ägaren, eftersom det är vi som har ridit henne oså. Fast samtidigt så är det inte våran häst, så vi har egentligen ingenting att säga till om. Och det visste vi, därför sa vi inget mer.
När Tuffi stod inne i den stängda transporten höll Affe på att braka rakt igenom staketet. Han gnäggade jättemycket. Tuffi svarade honom innifrån transporten. Det var först då mina tårar försökte tränga fram. Det var hur sorgligt som helst. Affe är ju inte så dum så att han inte fattade att Tuffi skulle åka. Han var helt utom sig nästan jue..! Nej, det var hemskt att se honom så! Det var väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag lyckades, men i gengäld fick jag en otroligt stor klump i halsen. Jag kunde knappt andas. Anette stod inne i transporten hos Tuffi. Hon försökte också hålla tillbaka tårarna. Man kunde se i ögonen att hon var ledsen. :(
Jag och Felicia ville helst åka innan dom åkte iväg med henne. Vi ville inte åka efter transporten! Men vi han knappt sätta oss i bilen förren dom for iväg. Dom körde inte direkt sakta kan jag säga!
Vi hade stallt bilen uppe i backen, innan man åker ner till gården. Vi såg Anette och Dennis när dom kollade efter transporten. När den försvann utom synhåll såg vi hur Anette inte visste vart hon skulle ta vägen. Hon gick fram och tillbaka, med händerna för ansiktet ibland. Det var hemskt!
Bilfärden hem var inte den allra roligaste precis! När vi hade kommit ut på stora vägen, och åkt förbi Polly och dom, började jag tänka på vad Felicia och jag hade varit med om under dom här åren tillsammans med Tuffi. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Vi var så ledsna att vi fick lov att stanna bilen vid björkakorset och bara sitta gråta. Det behövde vi göra! Det är inte bra att hålla inne sådär. Man mår inte bra då! Det känns hundra gånger bättre när man fått gråta ut. Klumpen i bröstet är ju kvar, men den är så mycket mindre efter att man gråtit!
Vi satt säkert i nästan 20 minuter där och tänkte på allt. På hur Anette måste känna sig, på Affe och Jonna, på Tuffi, på hur roligt vi har haft, på ALLT! Det var hemskt! :'(
Vi kommer nog att åka upp nångång ibland till Affe och Jonna. Men vi kommer inte att åka upp lika ofta som vi gjort nu. Felicia har stallet istället för gymnastik på måndagarna så hon kommer kanske att åka upp dit då. Fast inte nu på måndag, trodde hon inte. Det känns som att vi vill vänta ett litet tag innan vi åker upp igen.
När vi lugnat ner oss fortsatte vi vår färd hemåt. Vi pratade om lite andra grejer, som t.ex. Melodifestivalen och Vänner. Det kändes ännu lite bättre då. Att prata om nått helt annat så att man inte tänker på det sorgliga lika mycket, är bra!
Nu tänker jag försöka att inte tänka så mycket på det här tråkiga. Den bästa medicinen är TV och något att knapra på. Kanske blir att se på Glee-avsnittet som jag missade i torsdags. :)
Ciao!
Ps. Bilderna som vi tog på Tuffi får ni se nångång när vi orkar med att lägga in dom. Just nu känns det som att jag inte ens kommer att orka med att kolla på dom... Ds.
Kommentarer
Trackback
